Spår

Man tycker väl nog att dåliga minnen och upplevelser bör försvinna, suddas ut, när man väl är stabil, lycklig och hyffsat säker på sig själv? Att mobbningen som påbörjades redan på sexårs för att de såg att jag var den utan självförtroende, den som inte kunde ta för sig och som inte hade gått på dagis och odlat ett par rejäla armbågar, att den inte skulle betyda något idag.

är bara en maskin - här är jag

Vem har lärt oss

Jag tror nästan att alla har en personlig anknytning till sin kudde/kuddar. Jag vill gärna tro det, kuddar har alltid symboliserat något stabilt, mjukt, inbjudande, tröstande för mig. Och om alla älskar sin kudde, betyder det att de behöver något. Ibland (läs "ofta") får jag känslan av att människor VILL visa sig som kalla, elaka, hårda, "nothing can touch me" liksom. Då blir jag lite ledsen, för själv är jag inte alls så. Jag ler gärna när jag pratar med en ny människa, men om denna inte ler tillbaka och för sig kallt och avståndstagande blir jag nervös och tappar hopper och praktiskt taget hela mänskligheten. Bara för att vi pratar och är varma betyder det inte att vi måste ringa varandra dagen efter.

Funderar på att sluta dricka, alkohol. Har funderat på det i några veckor nu, och det känns som något jag bör göra för att rädda förhållanden med människor som står mig nära.
Jag dricker inte ofta, absolut inte. Men när jag väl gör det blir det lätt för mycket. Speciellt om jag är ensam, blir bjuden, sen medvetslös och sen utnyttjad. Som sagt - man kan lita på mig, men inte på världen.

Och ärligt talat, varför supa sig full och må spy hela dagen efter. Alkohol smakar inte ens gott, och hela kvällen går hundra gånger snabbare om man dricker, man vill väl att det roliga ska vara länge, eller hur?

Han försvinner iväg någonstans när han lyssnar på musik. Tycker om att sitta och titta på honom då.

Sitter i vår säng hos Tobias, invirad i täcket och en snus i käften. Somnade under Sverige-Tjeckien matchen, men hann se de sista fyra minutrarna i alla fall. Alla vet väl att Sverige vann och nu är i final? Aja, det underbara i det här är inte att vi vann, utan hur jag vaknade. Till gitarrspel. Älskar det! Tobbe spelade en Dylan låt (a hard rain's a gonna fall), och jag ryser varje gång han sjunger, vaknade med fjärilar i magen.

Jag är en glad skit, önskar dock att mitt humör inte var så varierande -.-

Hur lång tid har det nu gått sen sist? Lång tid, antar jag. Inte för att någon läser det jag skriver. Mest för mig själv liksom. Så kan man ju undra varför jag inte har en superduperhemlig dagbok istället, men jag orkar inte skriva för hand (i-landsproblem, yeessss!) Plus att jag tycker om att skriva så att folk kan läsa, om de vill.

Senaste veckorna har i alla fall varit turbulenta. Ett smått (ganska stort) mental breakdown, skolarbete, framtidsångest, saknad, mer ångest, etc etc etc. Men nu börjar saker ordna upp sig. Eller saker HAR ordnat sig, bara det att nu ska mitt huvud bara ställa in sig på att jag FAKTISKT har det jävligt underbart här i Berga med världens bästa kompisar, världens finaste pojkvän, världens bästa hälsa (men fuck pollen...), finaste vädret på länge, OCH att jag kommer ha den finaste studentklänningen när den dagen infinner sig! Tobias brors flickvän Alice har sytt den åt mig. Köpte en begagnad brudklänning på Beyond Retro i Stökholm, märket kommer jag int ihåg, något med Diamond i alla fall. Dock så var klänningen waaaaay too big for me när den inhandlades för 299 kr. Men det fixade Alice - hon kortade av den till över knäna och sydde in den. Nu är den perfekt! Jag som aldrig gillar klänningar annars är riktigt taggad på att få ha den här på mig. Nu är det bara ett par skor som saknas, svarta såklart, så att de matchar mitt hår och det svarta bandet rund midjan. Hell yeah..

Nu sitter jag på verandan på baksidan av huset och blickar då och då upp och kollar ut över den nu (äntligen!) gröna ängen. Och gräsmattan. Och gärdsgården. Och skogspartierna runtomkring. Strålande sol och säkert 25 grader. Lite huvudvärk dock, men det är antagligen bara kroppens chock över solenergin.

Blå                              mörk              vitt bländade ljus och            sockerkaka.
Såna där blåa ögon
Som jag aldrig sett någon annanstans och som alltid får mig att skaka ända ner till tårna när de vänds mot mig.
Den där delen på din mage, där på sidan, som alltid får mig att skaka ända ner till tårna när du sträcker på dig och täcket åker ner en bit.
Det där mörka skägget, mörka ögonfransarna och rufsiga mörka håret som alltid får dig att se yrvaken ut.
Mörk men ändå så ljus, lite som åska. Som en varg.
Och sen sockerkakan. Men varför vet jag inte än.

När jag är med dig, vill jag vara en del av dig.

Så fort jag inte känner din hud, vill jag smälta samman med dig,

och så fort du rör vid mig, vill jag aldrig att du ska sluta.

När vi är bland människor, vill jag förinta alla omkring oss,

bara för att få vara ensam med dig.

När du ser på mig, önskar jag att tiden kunde stanna,

så att ögonblicket kan vara för evigt.